Den internationella skuldkrisen. Trender i sysselsättningen
Inledning
En av paradoxerna i den ekonomiska politikens historia är att parallellt med aktualiseringen av arbetslöshetsproblemet på 1970- och 80-talen försvagades keynesismens inflytande i allmänt tänkande och beslutsfattande. Den lärdom som erfarenheterna från arbetslösheten och deflationen på 30-talet gav upphov till, tillämpades i praktiken på 50- och 60-talet, då det rådde full sysselsättning med inflation i ekonomin. Under den långsamma tillväxt och höga arbetslöshet som har pågått sedan 1973, har den ortodoxi, som föregick keynesismen, dvs. en tro pä självregleringen av marknaden, fått övertag. Enligt neoklassiskt och monetaristiskt tänkande har man försökt finna orsaker till arbetslösheten bland utbudsfaktorer på mikronivån: arbetslösheten beror antingen på en svag lönsamhet eller på löntagarnas ovilja att söka arbete på grund av en för god social säkerhet.
Till och med keynesismens traditionella fäste OECD har mer än förut bärjat tala om olika former av tröghet och brist på flexibilitet som en viktig orsak till arbetslösheten. Även om olika friktionsfaktorer och bristen på stimulans utan tvekan alltid har betydelse vid förklaringen av arbetslöshetesgraden, har det i ekonomins strukturella faktorer ändå inte skett sådana förändringar att de kan förklara den drastiska uppgången av arbetslöshetsgraden i slutet av 1970-talet. Enligt en färsk studie så mycket som 70 procent av ökningen av arbetslöshetsgraden i Storbritannien förklaras med makroekonomiska efterfrågefaktorer (Layard och Nickell, 1985; se också Dornbusch, 1985).
En enkel förklaring till ökod arbetslöshet är att den eknomiska tillväxten blev betydligt långsammare efter den första oljekrisen, men produktiviteten fortsatte att öka i nästan samma takt som tidigare. Om produktionen inte stiger snabbare än produktiviteten, ökar inte antalet arbetsplatser. ökningen av arbetskraften spär då kirekt på arbetslösheten, I de europeiska OECDländerna har sysselsättningen inte ökat alls under de senaste tio åren trots att den totala produktionen har stigit med ca tjugo procent.
Huvudorsaken till en relativt jämn tillväxt av produktiviteten torde vara en kontinuerlig teknisk utveckling och kunskapsökning. Eftersom det inte finns några gränser för vetenskapliga uppfinningar och teknisk förnyelse inom synhåll, kan ökningen av produktiviteten inte heller förväntas brytas inom den närmaste framtiden. Tvärtom finns de experter som beräknar att den nya tekniken kommer att leda till en snabbare produktivitetsökning i framtiden. Eftersom man inte har kunnat se några tecken på accelerering i produktivitetsökningen trots påståenden att så skulle ske, torde det vara säkrast att utgå ifrån antagandet att de gamla trenderna fortsätter ochså i framtiden.
Då blir sysselsättningsutvecklingen på ett avgörande sätt berorende av tillväxttakten i den totala produktionen. För att det ska vara möjligt att göra en värdering av tillväxtutsikterna på lång sikt, finns det anledning att dröja kvar en stund i historien.
- ISSN: 0357-9603
- ISBN: 951-9281-53-3
