Konkurrenskraftsavtalet och fördelningen av social trygghet

30.3.2023 Övriga publikationer, Rapporter 45 Merja Kauhanen, Eero Lehto

Referat

Arbetsmarknadens centralorganisationer nådde den 29 februari 2016 en överenskommelse om ett konkurrenskraftsavtal. I fråga om socialförsäkringsavgifter innebar avtalet att arbetstagarnas pensionsavgift och arbetslöshetsförsäkringsavgift höjdes, medan arbetsgivarnas motsvarande avgifter sänktes med samma belopp. Enligt avtalet skulle arbetsgivarnas socialförsäkringsavgift från och med 2020 vara minst 0,58 procentenheter lägre än tidigare nivå.

I början av 2023 har det i offentlig debatt diskuterats huruvida de förändrade avgiftsandelarna som infördes i samband med avtalet borde återföras till den nivå som gällde före 2016 års konkurrenskraftsavtal.

Rapportens syfte är att analysera effekterna av förändringen i fördelningen av socialförsäkringsavgifter samt mer generellt belysa användningen av socialförsäkringsavgifter som ett verktyg för ekonomisk politik. Därtill jämförs avgiftsstrukturen mellan Finland och centrala jämförelseländer såsom Sverige, Danmark, Norge och Tyskland.

Enligt rapportens beräkningar skulle en återgång till 2016 års nivåer för socialförsäkringsavgifter minska de försäkrades avgifter med totalt 1,7 procentenheter och öka hushållens inkomster med cirka 1 644 miljoner euro. Skattebördan skulle samtidigt öka med knappt en miljard euro, vilket ger en nettoeffekt på cirka 700 miljoner euro.

En återställning av arbetsgivarnas avgifter till 2016 års nivå skulle höja deras genomsnittliga avgiftsnivå med 2,4 procentenheter och öka den offentliga sektorns intäkter med cirka 1 487 miljoner euro. Efter beaktande av bolagsskattens effekter skulle nettotillströmningen uppgå till cirka 1 189 miljoner euro. Sammantaget skulle de offentliga finanserna stärkas med cirka 723 miljoner euro, med vissa korrigeringar för redan förändrade sjukförsäkringsavgifter under perioden 2017–2021.

Rapporten diskuterar även argument för en återgång till tidigare avgiftsnivåer. Arbetskraftskostnaderna har minskat relativt jämförelseländer, vilket skapar utrymme för en viss höjning. I ett relativt gynnsamt arbetsmarknadsläge bedöms en ökning av arbetsgivaravgifter sannolikt inte omedelbart överföras fullt ut till lägre löner. Vidare har sysselsättningspolitiken i högre grad förskjutits mot att stärka arbetsutbudet och arbetsförmågan snarare än att enbart sänka arbetskraftskostnader. Även rekrytering av arbetskraft från utlandet och offentlig sektors finansieringsbalans lyfts fram som relevanta faktorer.

Jämförelsen av socialförsäkringssystem visar att Tyskland finansierar den största andelen av socialutgifterna via socialförsäkringsavgifter (64,2 % år 2020), medan Danmark i huvudsak finansierar dessa via allmänna skatter. Finland, Sverige och Norge ligger på liknande nivåer (44,1 %, 46,1 % respektive 42,1 %). Det finns även betydande skillnader i hur avgiftsbördan fördelas mellan arbetsgivare och arbetstagare: i Sverige bär arbetsgivarna över 80 procent av avgifterna, medan fördelningen är jämnast i Tyskland. Finland och Norge placerar sig däremellan.

Den administrativa fördelningen av socialförsäkringsavgifter motsvarar dock inte nödvändigtvis den ekonomiska bördan, vilket behandlas i rapporten med stöd av tidigare forskningslitteratur om incidens och skatteövervältring. (AI-översättning)