Med misslyckad konjunkturpolitik kan tillväxtpolitiken förstöras

19.9.2024 Prognostpublikationer, Ekonomiska prognoser, Politikrekommendationer Mika Maliranta

I ekonomisk-politiska bedömningar är det viktigt att skilja mellan kortsiktig konjunkturpolitik och långsiktig tillväxtpolitik. Eftersom Finland tillhör euroområdet och penningpolitiken sköts av Europeiska centralbanken, betonas finanspolitikens roll i konjunkturpolitiken.

Konjunkturpolitiken är utmanande för Finland av två skäl. För det första är konjunkturläget i den finska ekonomin svagare än i euroområdet i genomsnitt, vilket bland annat framgår av att konsumentprisernas ökning i Finland är klart lägre än i euroområdet. För det andra begränsas Finlands möjligheter att motverka en alltför stram penningpolitik med en mer expansiv finanspolitik av den relativt höga skuldsättningsnivån i de offentliga finanserna samt den snabba skulduppbyggnadstakten.

Bland ekonomiska experter råder en relativt bred samsyn om att de offentliga finanserna i Finland behöver åtgärdas. Vissa meningsskiljaktigheter finns dock kring tre frågor. För det första: hur stora anpassningsåtgärder som behövs i detta skede. För det andra: hur åtgärderna bör tidsmässigt fördelas under de kommande åren. För det tredje: vilken sammansättning åtgärderna bör ha, det vill säga i vilken utsträckning utgifterna bör skäras ned respektive skatter och avgifter höjas. Detta innefattar också beslut om hur åtgärderna ska riktas till olika hushåll och företag.

Den senare frågan är i hög grad politisk. Samtidigt bör man även i dessa val beakta vad forskningslitteraturen säger om olika skatters effekter på den ekonomiska utvecklingen på kort och lång sikt, samt vilka välfärdseffekter olika utgiftsnedskärningar har för olika hushåll och vilka deras långsiktiga ekonomiska konsekvenser är.

I det följande fokuseras två första frågorna. Sett till omfattningen av anpassningsbehovet i de offentliga finanserna är den framtida tillväxtbanan avgörande. En mörkare utsikt ges av prognoser som pekar på en kraftig minskning av den arbetsföra befolkningen under de kommande åren, samtidigt som invandringen inte är tillräcklig för att kompensera utvecklingen. Å andra sidan ger det viss optimism att det i företagssektorn till följd av de senaste årens nedgång har uppstått så kallad ikapphämtningspotential i produktiviteten. Om de pågående strukturomvandlingarna i företagssektorn börjar ge resultat under de kommande åren och denna potential kan utnyttjas, kan tillväxten bli betydligt starkare än under tidigare år. Detta skulle i så fall avsevärt underlätta saneringen av de offentliga finanserna. En försvagning av inhemsk efterfrågan kan dock fördröja och försvaga denna ikapphämtningsprocess och därmed tillväxten även framöver.

Konjunkturgropen har visat sig vara djupare och mer långvarig än vad prognosinstituten tidigare förutsett. Detta innebär att åtstramningar i form av utgiftsnedskärningar och skattehöjningar kan komma att tidsmässigt inträffa alltför tidigt ur ett konjunkturpolitiskt perspektiv. De riskerar därmed att förlänga och fördjupa nedgången. En ytterligare nackdel är att företag i en lågkonjunktur typiskt minskar sina investeringar i immateriellt kapital, vilket i sin tur dämpar den framtida produktivitetstillväxten och därmed även försvagar det strukturella underskottet i de offentliga finanserna. I detta avseende kan regeringens satsning på att stärka incitamenten för forskning och utveckling ses som ett positivt inslag.

Den finska arbetsmarknaden har fungerat betydligt bättre än sitt rykte, både ur ett kortsiktigt och långsiktigt ekonomiskt perspektiv. När sysselsättning och kostnadskonkurrenskraft har försvagats har löneutvecklingen dämpats i enlighet med det förändrade läget. Dessutom har företag i många fall lyckats komma överens om utveckling av verksamheten. Detta återspeglas i en internationellt sett intensiv innovation och organisering av arbete. Dessa framsteg bör så småningom synas i form av starkare produktivitetstillväxt i nationalekonomin.

Det är dock osäkert hur regeringens föreslagna arbetsmarknadspolitiska åtgärder i slutändan påverkar arbetsmarknadens förmåga att anpassa sig till framtida konjunkturvändningar samt att skapa förutsättningar för produktivitetsfrämjande åtgärder på arbetsplatserna. I värsta fall kan störningar i avtals- och förhandlingssystemet försvaga arbetsmarknadens anpassningsförmåga på kort sikt samt produktivitetstillväxtens förutsättningar på lång sikt. (AI-översättning)