Inkomstpolitik, funktionell inkomstfördelning och lönemåttlighet i Finland åren 1962–2014

15.6.2016 Working Papers 306 Pekka Sauramo

Referat

I undersökningen analyseras den finländska inkomstpolitikens historia. Inkomstpolitikens tid granskas som en historia av löneavtal, där det centrala intresseområdet är löneavtalens måttlighet. Perioden 1962–2014 periodiseras genom att bl.a. urskilja perioder av måttliga och mindre måttliga löneavtal. Vid definitionen av lönemåttlighet tas som utgångspunkt fackföreningsrörelsens genomsnittliga beteende, vilket beskrivs med en dynamisk empirisk ekvation som skildrar den funktionella inkomstfördelningens utveckling under perioden 1962–2014.

Ett av analysens centrala resultat är att en period av lönemåttlighet inleddes i Finland i mitten av 1990-talet och fortsatte ända till år 2008. Den finländska fackföreningsrörelsen anpassade sig till den europeiska miljön med låg inflation. Centraliserade inkomstpolitiska uppgörelser fungerade som det centrala instrumentet. Den första inkomstpolitiska uppgörelsen under perioden drevs kraftigt av Paavo Lipponens första regering, som inledde sin verksamhet i början av år 1995. Statsminister Lipponen ville att Finland skulle vara en del av den fördjupade europeiska politiska och ekonomiska integrationen, och det ville också den finländska fackföreningsrörelsen.

Därför förblev lönernas andel, som återspeglar den funktionella inkomstfördelningen, på en historiskt sett relativt låg nivå efter nedgången i början av 1990-talet ända till år 2009. Anpassningen innebar att den finländska fackföreningsrörelsen lösgjorde sig från det traditionella beteende som följt devalveringscykeln. I beteendeförändringen betonas löntagarcentralorganisationernas roll. Till stor del på grund av deras inflytande antogs målet om låg inflation mer allmänt inom fackföreningsrörelsen. Vid utformningen av en ny modell för löneavtal tar man antingen direkt eller indirekt ställning till ett sådant här betydande inflytande från arbetsmarknadens centralorganisationer.

Perioden 2008–2014, som inkluderar ekonomikriisåren, framträder inte som en period av starkare än genomsnittlig löneinflation. (AI-översättning)