Dynamiken i arbetsmarknadsdeltagande och ekonomisk marginalisering

14.7.2005 Övriga publikationer, Studier 96 Merja Kauhanen

Referat

Arbetande fattiga utgjorde omkring fem procent av den arbetsföra befolkningen år 2000. Risken för fattigdom är högre än genomsnittet bland kvinnor, unga och lågutbildade. Fattigdom är dessutom särskilt vanlig i barnrika familjer och i hushåll med ensamstående föräldrar.

Arbetets kvalitet har en tydlig betydelse för fattigdom. Personer med lågavlönade jobb, deltidsarbete och korta anställningar löper risk att vara arbetande fattiga. Dessa atypiska anställningsformer är särskilt vanliga bland kvinnor. Unga och högutbildade lämnar fattigdom i högre grad än lågutbildade och äldre personer. Ju längre fattigdomsperioden har varat, desto svårare är det att ta sig ur den.

Arbetsförvaltningens åtgärder har förbättrat situationen för arbetande fattiga. Arbetsmarknadsutbildning ökade antalet arbetade månader och minskade fattigdom. Även förlängningen av arbetsvillkoret i arbetslöshetsskyddet ökade sysselsättningen och minskade fattigdom bland dem som uppfyllde det tidigare men inte det nya arbetsvillkoret. Däremot hade subventionerad sysselsättning i stort sett ingen effekt på att minska fattigdom.

Möjligheten för arbetande personer att förbättra sin levnadsstandard genom ökat arbete beror i hög grad på efterfrågan på arbetskraft. (AI-översättning)