Bankstabilitet och det europeiska insättningsgarantisystemet

14.8.2019 Working Papers Ilkka Kiema, Esa Jokivuolle

Referat

Empiriska belägg visar att finansiella svårigheter som drabbar en bank eller hela ekonomin kan orsaka storskaliga uttag av insättningar även när bankinlåning skyddas av insättningsgaranti, implicit eller explicit garanterad av staten. Med utgångspunkt i Kiema och Jokivuolle (2015) presenterar vi en ny modell för sådana partiella bankrusningar. I vår modell orsakas uttagen av rädslan för att både banken och statens insättningsgaranti kan fallera i framtiden. Vårt fokus ligger på en garanti snarare än på försäkring, eftersom insättningsgarantifondernas tillgångar kanske inte är tillräckliga i storskaliga systemkriser. Garantisvikt är möjlig eftersom staten, som suverän, kan välja att inte hålla sina löften. Detta alternativ medför en fast välfärdskostnad (t.ex. en rykteskostnad), som i en tillräckligt allvarlig kris kan vara mindre än kostnaderna från insättningsgarantibetalningar. Vi antar också att staten, som välfärdsmaximerande, rekapitaliserar banken under det tidiga skedet av bankrusningen. När beslut om insättningsgarantibetalningar fattas är rekapitaliseringskostnaderna redan sjunkna kostnader, men den partiella bankrusningen har minskat de täckningskostnader som de återstående insättningarna kan orsaka för staten. På detta sätt minskar insättare som tar ut medel under en partiell bankrusning risken för ett insättningsgarantisvikt och ökar incitamenten för de återstående insättarna att behålla sina insättningar i banken. Vi tillämpar vårt ramverk på det europeiska insättningsgarantisystemet (EDIS) och betraktar tillförlitligheten hos den gemensamma resolutionsfonden och dess backstop som motstycket till tillförlitligheten i statens löften. Det visar sig att i ett asymmetriskt chock som drabbar endast ett enda eurozonland förbättrar EDIS bankstabiliteten, men dess effekter kan vara tvetydiga i en systemkris som drabbar hela bankunionen. (AI-översättning)