Teorin om optimal arbetslöshetsförsäkring och det finländska arbetslöshetsskyddssystemet
Syftet med denna undersökning är att tillföra fler synpunkter till den diskussion som förs i Finland om nödvändigheten av att förändra det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet. När vårt lands ekonomi drabbades av depression år 1992 började regeringen planera en minskning av utgifterna för arbetslöshetsskyddet som en del av ett omfattande sparprogram för de offentliga utgifterna. Planen inkluderade en minskning av de inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningarna för dem som varit arbetslösa i mer än ett halvt år. Från planen avstod man dock bl.a. på grund av fackföreningsrörelsens påtryckning. Detta vår har ämnet åter blivit aktuellt, när kommissionen för sociala utgifter har överlämnat sitt betänkande till regeringen, i vilket föreslås sänkningar av de inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningarna efter ungefär ett halvt års arbetslöshet. Också Juha Kettunen har föreslagit att sänkningarna av det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet återigen tas i bruk. Han motiverar sin ståndpunkt med forskningsresultat enligt vilka den 20-procentiga sänkning av inkomstskyddet efter 100 arbetslöshetsdagar som var i kraft åren 1985 och 1986 ökade de arbetslösas sannolikhet att få sysselsättning (Kettunen 1992, 213).
I undersökningen påvisas att arbetslöshetsskyddet inte bör utvärderas enbart utifrån hur det påverkar de arbetslösas sannolikhet att få sysselsättning. Med tanke på samhällets välbefinnande är det viktigt att riskaversiva personer kan försäkra kontinuiteten i sina inkomster på en relativt stabil nivå, även om de råkar ut för någon ogynnsam händelse, såsom sjukdom, förlust av arbetsförmåga eller tillfällig arbetslöshet. Om riskaversiva personers möjligheter att försäkra sina inkomster exempelvis mot arbetslöshet försämras, minskar samhällets välbefinnande. (AI-översättning)
- ISSN: 1236-7176
- ISBN: 951-9282-72-6
- Publicering i PDF-format
