Investeringar, sparande och sysselsättning
Inledning
Det moderna ekonomiska systemet kan inte permanent erbjuda arbete åt alla som vill arbeta. Detta betraktas allmänt som en av systemets huvudsvagheter och man presenterar ständigt botemedel mot det. Diagnosen måste dock föregå receptet, och de följande sidorna strävar efter att hjälpa läsaren till de första begynnande stadierna av att förstå sjukdomen.
Läsaren kanske frågar: “Om det en gång är möjligt att förstå hur det ekonomiska livet kan bringas att blomstra, varför ser vi då inte genast till att trygga detta?” Detta är verkligen en svår fråga. Det ekonomiska livet försätter oss ständigt i valsituationer där ingen politik är den bästa för alla. Det finns alltid också de som anser att sjukdomen i sig är ett bättre alternativ än de möjliga behandlingarna, varför botemedlen förblir omtvistade även om man skulle nå samförstånd om diagnosen. Det första kapitlet strävar alltså efter att vägleda läsaren till att förstå själva problemet, om än ännu inte att berätta vad som borde göras åt det.
I ett ekonomiskt system baserat på privat företagsamhet bestämmer arbetsgivarnas, huvudsakligen industriföretagarnas, beslut entydigt och klart antalet arbetstillfällen som erbjuds arbetarna, medan företagarna utsätts för påverkningar som på ett eller annat sätt inverkar på deras beslut, och vars och ens beslut i sin tur påverkar andras beslut. Eftersom det inte finns någon centraliserad kontroll eller handlingsplan är det ekonomiska livets verkliga händelser resultatet av otaliga oberoende beslut. Det sätt på vilket den enskilde individen bäst tillvaratar sina egna intressen sammanfaller sällan med det sätt som bedöms bäst främja hela samhällets intressen. Om vårt ekonomiska system ibland verkar obegripligt eller rentav sjukt – exempelvis när livsmedel förstörs medan människor samtidigt går hungriga – är det skäl att minnas att det ingalunda är förvånande att det ömsesidiga samspelet mellan fria individuella beslut ofta leder till irrationella, klumpiga och förvirrande utfall.
I detta system produceras varor och tjänster för att de ska kunna säljas med vinst. Den totala produktionen av varor och tjänster som produceras beror således på efterfrågan på dem. “Efterfrågan” innebär penningutgifter, alltså inte önskan eller behov. Även om en människas behov av livsmedel, kläder och nöjestjänster vore obegränsat kan hon inte göra produktionen av dem lönsam för någon om hon inte har pengar att betala med. I behovet ingår således ingen “efterfrågan” om det inte samtidigt också är förenat med penningutgifter. Som vi alltför väl vet inträffar det ofta i vårt ekonomiska system att samtidigt som produktionsresurser är outnyttjade – män utan arbete, maskiner overksamma, mark ute ur odling – råder ett obegränsat behov av de nyttigheter de skulle kunna producera. Den totala produktionen faller under sitt möjliga maximum, inte alls för att behoven är tillfredsställda, utan på grund av otillräcklig efterfrågan.
Hur blir då efterfrågan otillräcklig? Efterfrågan på nyttigheter hos individuella konsumenter bestäms huvudsakligen av deras inkomster. Ju större en individs inkomster är, desto större är hans löpande konsumtionsutgifter. Men inkomsterna är samtidigt också en följd av utgifterna. Människor förtjänar sina inkomster genom att tillfredsställa varandras efterfrågan. En människas utgifter producerar andras inkomster, och en människas inkomster uppstår ur andra människors utgifter. På denna grund skulle vi kanske kunna hävda att overksamma resurser vid ett givet tillfälle beror enbart på slumpen eller på dålig skötsel av angelägenheterna, eftersom det ju bara skulle vara nödvändigt att öka den ekonomiska aktiviteten, varvid inkomsterna skulle växa och skapa efterfrågan på de ytterligare nyttigheter som produceras.
Alla använder dock inte hela sin inkomst till löpande konsumtion. Om en individs levnadsstandard befinner sig ovanför en viss trång miniminivå vill han möjligen spara en del av sina inkomster för att samla förmögenhet. Den samlas ju för att skapa trygghet inför framtida nödsituationer, tillfredsställa ägandelusten eller skaffa ny inkomst genom att låna ut den mot ränta. Individer lägger av sådana skäl undan en del av sina inkomster och förvärvar förmögenhet genom att konsumera mindre än vad deras inkomster skulle räcka till att köpa. Detta skulle inte orsaka svårigheter om sparbesluten omedelbart ledde till efterfrågan på realkapital – hus, maskiner, fartyg osv. Då skulle den sparade inkomstandelen ge arbete i tillverkningen av kapitalvaror precis på samma sätt som den till konsumtion använda inkomstandelen ger arbete i tillverkningen av konsumtionsvaror. I så fall skulle sparviljan inte vara en orsak till arbetslöshet.
Efterfrågan på kapitalvaror uppstår dock inte på grund av sparandet, utan denna efterfrågan uppstår i de företag som använder dessa varor i sin produktion. Ingen företagare vill skaffa kapitalvaror om han inte förväntar sig att det ger vinst. Enbart det faktum att individer vill spara en del av sina inkomster för att öka sin privata förmögenhet uppmuntrar på intet sätt företagare att förvänta sig större vinst på sitt kapital. Kapitalvarornas lönsamhet beror på efterfrågan på de konsumtionsvaror som produceras med dem. Om individer alltså beslutar att spara, det vill säga avstår från att använda sina inkomster till omedelbar konsumtion, minskar de snarare än ökar företagarnas vilja att skaffa nya kapitalvaror. Sparbesluten minskar således efterfrågan på konsumtionsvaror utan att samtidigt öka efterfrågan på kapitalvaror.
Arbetslöshet kan uppstå av denna anledning. Den uppstår alltså när företagarnas monetära beslut om hur mycket det lönar sig för dem att skaffa nya kapitalvaror är mindre än det privata sparandet. Sparandet minskar efterfrågan på konsumtionsvaror, eftersom det innebär ett avstående från löpande konsumtion. Företagarna kan å sin sida varken täppa till den uppkomna luckan eller skapa tillräcklig efterfrågan på kapitalvaror för att fylla klyftan. Efterfrågan är således otillräcklig. Män och maskiner står overksamma, inte för att mänskligheten inte skulle ha behov av deras tjänster, utan för att efterfrågan är otillräcklig för de företagare som skulle kunna skaffa vinster genom att sysselsätta dem.
I de följande fyra kapitlen följer vi den ledtråd vi funnit: att efterfrågenivån och därmed sysselsättningen beror på samspelet mellan sparviljan och viljan att investera i realkapital. Det andra kapitlet (Investeringar och sparande) skisserar detta tankekonstrukt. I det tredje kapitlet (Multiplikatoreffekten) beskrivs mer i detalj effekten av en investeringsförändring på sysselsättningen. I det fjärde kapitlet behandlas orsakerna till de variationer som förekommer i investeringarna. Det femte kapitlet (Förändringar i sparviljan) är ägnat åt sparviljan. Därefter har vi sysselsättningsteorins huvuddel i vår hand, men det finns dessutom några bitar kvar att foga samman för att bilda en fullständig bild.
Därutöver måste priser och penningsystemet granskas. Efter en blick på det sjätte kapitlets blandade objekt vänder vi oss mot prisnivån i det sjunde kapitlet. Det åttande kapitlet presenterar det viktiga avsnittet om räntenivån och visar hur penningsystemets funktion hänger samman med de faktorer som bestämmer sysselsättningen. De följande två kapitlen (Räntenivåns effekter och Förändringar i penningutbudet) innebär i en viss mening en avvikelse från vårt huvudtema, även om de frågor de behandlar är av stor betydelse. Det elfte kapitlet (Utrikeshandeln) behandlar ytligt ett ämne som kräver en egen bok och visar hur de frågor vi betraktat ur hela världens perspektiv ser annorlunda ut ur ett enskilt lands perspektiv. Det tolfte kapitlet (Förändringar i sysselsättningen) fogar samman bitarna och erbjuder en bild av sysselsättningens variationer i det moderna ekonomiska systemet. Vissa omtvistade punkter behandlas särskilt i bilagorna till det tionde kapitlet (Kvantitetsteorin om pengar) och det elfte kapitlet (Frihandel). Några reflektioner av ekonomiska tvistefrågor presenteras slutligen i det sista kapitlet. (AI-översättning)
- ISSN: 1236-7176
- ISBN: 951-9282-92-0
